Under Sanningen - Stående Utanför Camping

Som jag nämnde förra gången räckte det för min vän Stacy att gå genom innergården till ruinerna av Pravda-slottet för att få en annan ljus idé. Till min stora olycka... Hon mindes de unga dagar då våra vänner "dispatchers", rockfans klädda i svart, Depeche Mode, gick varje sommar till chunder på Macháč, där de blev smutsiga, lyssnade på sin favoritmusik och ovan alla sov flera nätter under bar himmel. Men de tog inte med oss ​​tjejer, så vi fick aldrig uppleva hur det är att sova under stjärnorna. Och nu bestämde sig Stacy för att ändra på det. Faktum är att väderprognosen var ganska gynnsam, natten skulle vara nästan tropisk, så jag hade inte många argument för att övertyga min vän om att det vore bättre om vi lämnade den till en annan gång. Stacy var stenhård, så vi återvände hem och började packa allt vi behövde för kvällen. Maken knackade rejält på pannan flera gånger, men avstod från att kommentera högt.

Så vi packade båda en sovsäck, en matta, något varmt till varandra och i varandra och något att äta för att överleva i vildmarken till nästa dag. Jag vet att killarna alltid lägger stor vikt vid att ha en celt med sig på fjället. Förmodligen mot dagg eller regn, men tyvärr hade vi inga så vi antog att mattor skulle göra oss en god tjänst.

Nåväl, strax före sju på kvällen gav vi oss, för andra gången den dagen, iväg till toppen av Pravda-ruinerna. Den här gången hoppade vi dock över den branta stigen, eftersom vi var ganska tungt lastade med allt vi tog med oss ​​som absolut nödvändiga saker. Vi tog en omväg genom Čertův kámen, som jag skrev om nyligen, och vidare till Kamenný úvoz. Entrén är kantad av sandstensstenar huggna med reliefer, som främst föreställer ansikten och figurativa motiv. Det följer av historiska källor att historikern Roedl placerar sitt ursprung vid 19- och 20-talets skift, å andra sidan, enligt lokala Pnětlucy-vittnen, härstammar det från andra hälften av förra seklet, då elever i skulpturskolan i Hořice borde ha gjort dem. Det är svårt att säga var sanningen ligger.

Så på det här sättet kom vi tillbaka till Pravdas stora innergård. Eftersom vi inte var ensamma på platsen än så var det två stora familjer på resan så vi gjorde oss bekväma i gräset och tog något litet att äta för att stärka oss, tittade oss omkring och valde det bästa stället att sova på. var äntligen ensamma på gården, de flyttade vi flyttade från plats till plats ungefär tre eller fyra gånger innan vi valde rätt område, där vi bredde ut våra mattor och packade upp våra sovsäckar. Ett tag funderade vi på att göra upp en eld, vilket vi så småningom tackade nej till eftersom det var riktigt torrt och varmt. Så vi var rädda att vi i slutändan inte skulle bli mordbrännare. Hittills skrattade vi, vilket förändrades när det snabbt började mörkna, de första stjärnorna dök upp på himlen och plötsligt verkade allt runt omkring oss väldigt mörkt och läskigt. Så vi smet snabbt ner i våra sovsäckar, kröp ner i dem upp till huvudet och tryckte ihop oss hårt. Dessutom var de mycket konstiga ljuden runtomkring, smashing, knäppande kvistar, tutet av en uggla, allt var verkligen hemskt.

Vi sov inte ens vid midnatt. Nåväl, när vi äntligen blev upptagna och inte kände till omvärlden, så hade vi i alla fall inte fred länge. Vi väcktes av högt åska och genast tjocka linor av regn som började falla över oss. Vi tog tag i våra sovsäckar, mattor och ryggsäckar och begav oss till ingången till den underjordiska källaren, där vi kröp in. Det var inte direkt bekvämt, men det regnade inte där och vi var inte rädda för blixtar som kunde träffa oss på innergården.

Tyvärr för oss hade det regnat i över en timme, så när vi grävde upp oss ur tunnelbanan i gryningen var vi lika smutsiga som vi inte varit på länge. Klockan var fyra på morgonen när vi packade våra ryggsäckar och bedrövligt återvände hem från vår natt under solen. Men Stacy blev inte det minsta besviken. Hon var nöjd med att hon hade provat det under solen minst en gång i sitt liv. Och jag också, trots allt :-).