Helg framför oss och massor av överskottsenergi till hands, så hur är det med det? Vi planerade en tur med Lukáš från cykelgruppen. Förra veckan valde jag, nu är det hans tur. Jag är nyfiken på vad som väntar mig och inte kommer att gå över. Dessutom, i sista minuten, anslöt sig en annan cool kille, Jirka. Planen var redan klar. Starta i Pilsen runt Ejpovice Reservoir och Klabava med en paus i Rokycany.. Preliminärt skulle vi tillryggalägga runt 45 km, vilket skulle vara min längsta rutt i år.. 
. Till slut slutade det med en vandring till Maršál Hill och till Radyně slott. Totalt 56 km..
I början blev vi alla utskrattade.. 
. Jag (till vänster) i rött, en nybörjarcyklist, Lukáš (i mitten), en cyklist som har gjort något och Jirka (till höger) en amatörracer. Vid första anblicken en väldigt oförenlig trio.. 
Från Pilsen via Rokycany (paus vid Ejpovice)
I början stod vi bara inför grusvägar, vilket var mer än bra för mig, för för två dagar sedan "sprang" jag till Krkavec-utkiken (ca 6 km), så benen var bra. Dessutom var vårt möte vid en tidpunkt då jag normalt skulle äta lunch, så jag började bli hungrig. De första kilometrarna var en uppvärmning. Jirka - racerföraren pressade det inte för mycket, och Lukáš "the highwayman" gick i lugn takt, för på kvällen hade han andra aktiviteter, som att grilla... 
Vi åt förfriskningar på Ejpovic's och jag åt risotto. De flesta av gästerna i campingrestaurangen Ejpovice var cyklister. Hur annars... 
Efter förfriskningar tog Lukáš oss till Ejpovice-tunnlarna. Jag var där för första gången och jag visste inte vad det handlade om. Efter att ha kört in och kört ca 300 meter börjar jag undra när det tar slut 
. Jag fick höra att det var över 1500 meter. Jag måste ha sett för många filmer där dåliga saker hände i sådana här tunnlar, så jag ville egentligen inte åka dit. Efter att ha sett till att det inte fanns några råttor eller tåg gick jag vidare..
Efter 1500 m, äntligen ljus. Njut, kissa och sen tillbaka.. 
Cyklistens glada leende efter att ha lämnat tunneln: ovärderligt...
Lukáš kollar om han fått något fel. Jirka kollade Lukáš om han kontrollerade det korrekt. Och jag övervakade dubbelkontrollen..
För det mesta körde vi på grusvägar, vilket passade Lukáš. Trots att han cyklar mountainbike så misstänker jag starkt att en sådan här gruscykel skulle passa honom bättre. Jirka tävlar amatör mountainbikes, så han är van vid alla typer av terräng. Och jag gillar att gå på skogsstigar och backar, även om det ibland är skillnad på vad jag har tränat för och vad jag skulle vilja övervinna... Bakom Klabava-dammen skogsstigar väntade oss för första gången. Jag kände mig i mitt esse. Det fanns inte en grop jag inte skulle försöka köra igenom.. 
Det är sant att jag en gång inte lyckades och jag var tvungen att hoppa av, tyvärr rakt in i en nässla!!! Tja, det spelar ingen roll, det sägs vara hälsosamt...
Från Rokycan via Maršál till slottet Radyně
Vi tar ytterligare en paus i Rokycany. Den här gången hade Hlad Jirka och Lukáš. Lukáš fick reda på att det var sent och att han inte skulle klara hela åkturen och måste vända tillbaka mot hemmet. Jirka och jag planerar vad vi ska göra härnäst. Ett förslag kom att vandra uppför backen i riktning mot Maršál. En höjdökning på 560 meter tror jag, inga problem. Jag har tränat från Krkavka.
Första delen var för uppvärmning. En ändlös kulle över ett långt fält. Coolt, jag kan trampa ytterligare 2000 meter så här. Jag stannade vid botten av backen. Utsikten var fantastisk..
Sedan ingången till skogen. En större stigning och en mycket gropa och rot. Tempot drogs ner eftersom jag inte visste hur långt målet var. Denna utgång till Marshal Hill (568m) han var bara lite krävande. Jirka höll ett medeltempo, så jag hade honom alltid i sikte. Jag försökte inte gå förbi honom längre för varje gång jag försökte passade han mig tillbaka . Det var andan av racing i honom.. Vad är grejen, jag har en racing själ också, men mina ben vet det inte än..
En kort paus för förfriskningar på Maršal.. ;)
Jirka började analysera min cykel och mitt fysiska tillstånd . Sedan fick han frågan om jag kände mig redo för uppstigningen till slottet Radyná. Jag säger: "låt oss prova det!!". Hittills har det inte varit några problem med någon backe. Det måste komma en dag.. Fast jag förväntade mig inte att det skulle vara på väg upp till Radyná slott. Så vi går vidare. Den ändlösa klättringen tog verkligen hårt på mig. Dessutom fortsatte det att eskalera. Ingenting irriterar en cyklist mer än en ändlös backe, på vilken gropar, rötter och stenar fortsätter att öka. Det var cirka 100 meter. Och så kom det en fas när jag fick slut på krafter och fick hoppa av cykeln och pressa de återstående 50 metrarna. Så fort jag såg att brantheten i sluttningen höll på att lägga sig klättrade jag upp på min pappa igen. Det var bara några meter kvar till Radyná slott.. På kullen informerade Jirka mig om att han också hade klättrat denna för första gången.. Även om han provade det i år på vintern, räknas det inte ens.. :)). Jag antar att han ville blidka mig att jag mådde bra..
Vila behövdes. Vi lämnade uppstigningen till slottets utsiktstorn för en annan gång. Eftersom jag inte tog mig upp för backen på mitt första försök utan att ramla av cykeln vet jag att jag måste komma tillbaka hit. Från och med nu har jag utestående konton med uppstigningen till slottet...
Hemresan och intryck från resan
Resan hem var lätt. Vi njöt antingen av att gå nerför backen eller på raksträckorna. Kom sedan till torget, ta en fika och gå hem. Men "klättringen" till Locotín väntade på mig. Jag klämde ur mig de sista resterna av kraft, lät mig sova gott..
Resan var intressant av flera anledningar. Jag nådde botten av mina krafter och "upptäckte" mina gränser, som för övrigt är dubbelt så höga som jag trodde. Dessutom deltog 2 pojkar på resan och var och en av dem var någonstans olika prestationsmässigt. Jag, som nybörjarcyklist med inriktning på skogsvägar med hinder, Lukáš har viss erfarenhet av orientering på grusvägar, men i ett snabbare tempo, och Jirka är racerförare på fritiden, så han orienterade sig efter vår hastighet. .:)) Bra för dig det var att 3 personer från en cykeldejtingsajt träffades och lyckades koordinera sitt tempo . Vi hade också alltid något att prata om. Därför kommer vi definitivt att ta fler och fler turer där dammiga vägar blandas med mer krävande terräng.
Om du vill följa med oss på andra åk, skriv det i kommentarerna eller på min FB-profil: Marek Panther och vi ordnar. För det finns aldrig tillräckligt med avslappnade cyklister...
Dagens motto
"INGEN FRAMSTEG UTAN UTMANING"
Komentáře
Lägg till en ny kommentar