Adršpašské sandstensklippor är verkligen ett av de vackraste tjeckiska naturfenomenen. Så vart ska man annars ta vägen under coronavirusets tid än till vacker natur, där man har frid från människor och kan ta av sig ansiktsmasken. Däremot tyckte jag det var fel. Vacker natur väntade på oss, men vi tyckte inte att den var folktom. Vi kände oss mer som Vaclavplatsen, vad gäller antalet människor. Men få människor löste slöjan. På trånga platser, där knappt en person kan passera, fanns det inte bara individer som bröt mot riktningen för "turnén" och gick mot strömmen. Så många gånger hände det att vi kom i direkt kontakt med främlingar och vi hade inget annat val än att hoppas att coronaviruset inte skulle överraska oss igen. 
Men alla dessa olägenheter kompenserades av den episka utsikten över sandstensklipporna. Det är otroligt vad moder natur kan skapa. Den sten som överraskade oss mest var Sockertoppen. Hon stod knappt. Det expanderade gradvis nerifrån och upp. Och hela intrycket av en sten som såg instabilt ut förstärktes ytterligare av de pinnar som turisterna placerade runt stenen på ett sådant sätt att det såg ut som att de stötte upp stenen och såg till att den inte skulle falla.
Adršpašské skály bör kallas ett "område" snarare än ett område. Även om det inte på något sätt är enormt, uppskattade vi uppsvinget under dess passage. Efter ungefär två timmars promenad fann vi äntligen lugnet. Det var en återvändsgränd som ledde till en bäck. En idealisk plats att förbereda en kaffe, sitta och få styrka för vidare utforskning. Monika tog upp Kava ur sin ryggsäck och stoppade den i fickan. Ett otroligt enkelt sätt att laga gott kaffe var som helst och när som helst. Det är en redan fylld påse med malet kaffe, som du bara behöver riva upp, sätta på en mugg och hälla hett vatten över, till exempel från en termos. Om du undrar hur det ser ut, ta en titt Kaffe i fickan, är väldigt fin och tydlig.. 
Men tillbaka till klipporna. Vi sitter på en lugn plats, var och en med en mugg i handen och njuter av det perfekta kaffet, när båten kommer. Mer som en båt med cirka 50 personer på. Plötsligt fick vi reda på att vi är i hamnen där en skara turister går av. Som tur var gick dock aktionen snabbt och efter att turisterna lämnat var det bara vi och "kaptenen" på båten kvar i hamnen. Vi startade ett samtal, "Hur går det idag?" frågade jag. "Inga problem, det går som vanligt, bara tjecker är här istället för polacker", svarade huvudstaden. Från den efterföljande intervjun fick vi veta att vanligtvis upp till 90 % av turisterna är från Polen i Adršpach, vilket förvånade oss. Kaptenen nämnde också ett annat aktuellt ämne. "Vem vet hur länge det fortfarande kommer att vara möjligt att segla en båt på bäcken, det har inte regnat på flera månader och en av de två källorna i den här bäcken har redan torkat ut totalt." Kaptenen berättade om den värsta torkan han någonsin upplevt i Adršpach.
Redan före denna intervju tydde flera fakta på detta. Spången som ledde över våtmarken tycktes oss värdelös, eftersom våtmarken hade förvandlats till en torr äng. Vattenfallet stängdes också av av "tekniska skäl". Det gick inte igenom våra huvuden, men kaptenen förklarade för oss att vattenfallet kan regleras av en sluss. Om de släppte det skulle det på några minuter vara nedför strömmen och turister kunde bara gå längs flodbädden.
På vägen hem tänkte vi på torkan som blir mer och mer påtaglig. Vi diskuterade hur vi skulle stoppa honom. Vi måste spara vatten, det verkade vara en självklar lösning. Det hjälper verkligen om vi använder vattnet vi duschar för att spola toaletten. Att vi ska vattna trädgården med regnvatten istället för att slösa med dricksvatten.
Ja, det är rätt och alla borde spara vatten, men det kommer inte att rädda naturen. Det är nödvändigt att det regnar regelbundet och att vattnet hålls kvar i landskapet. Naturen kan dock inte beordras att ordna regelbundet regn. Snarare blir lösningen att vi inte bidrar till den globala uppvärmningen, som med största sannolikhet orsakas av den höga andelen kol i atmosfären.
Om vi avsevärt minskar vår användning av kol och olja kan den globala uppvärmningen bromsas eller till och med stoppas. Olja och kol är gamla delar av organiskt ursprung. Dessa ämnen bildades under lång tid genom nedbrytning av växter och djur med hög kolhalt. Vi utvinner detta kol från planetens tarmar, där det var instängt, och för det upp till ytan, där vi bränner det och på annat sätt förbrukar det och släpper det ut i atmosfären. Lösningen blir med största sannolikhet att sluta släppa ut kol i atmosfären och därmed inte bidra till uppvärmningen av planeten. Detta kommer att stabilisera klimatet och regn kan bli vanliga igen, som tidigare.
Komentáře
Lägg till en ny kommentar